att vara ensam vara ingen big deal för mig tills jag bestämde mig för att göra ngt. Nu är jag värre än en desperat 14åring. Att hela min familj drar till landstället gör ju inte saken bättre. Totally forever alone på största kärleksdagen. Don't get me wrong detta är ingen dejtingannons för någon pojkvän (jag insåg nämligen att det nästan var lite för töntigt). Att hela livet är så bra och sen rämnar det varannan timme, jag fattar inte grejen. Ibland är jag tacksam att man kan skriva ut sig såhär i cyberspace där folk kan läsa om de vill men inte behöver. För såna här saker finns det inte så många svar på.
